Fan så jävla lätt det hade varit att säga "äh vafan, det löser sig, allt blir bra" för just nu känns det sannerligen inte så. Det går bakåt. Jag är extremt ledsen, jag är trött för att jag är ledsen och jag känner mig så jävla ensam just nu. Jag vill tacka alla som lyssnat på mig och tröstat mig, för det har hjälpt. Just nu gäller det att tiden läker såret. Jag hoppas såret bara åker bort. Det kan ändra läka pom bang eller så kan det skäras djupare i och läka med tiden. Det beror verkligen så mycket på. Det är inte ditt fel, jag vet ju det. Jag är inte arg. Eller jo, för att jag kanske inte får min vilja igenom och allt har en chans att rasa. Om man säger såhär: jag är inte arg på dig. Vet ni vad jag skulle vilja nu? Jag skulle vilja plocka ut alla jävla känslor inuti mig. Liksom bara rensa med vatten och tvål och låta allt ont rinna ut i avloppet. Det där jävla onda hör fan hemma nere i avloppen. Det gör ont. Så satans ont. Att veta att kan kanske kommer mista den personen. Förlåt att jag sitter och skriver det här, du. Men jag vet inte annars vart jag ska skriva det.Jag vill vara glad. Vet inte om jag orkar spela det ikväll på festen. Allt kommer bli så jävla fejk. Alla komma att vara glada och trevliga och fråga hur det står till. Jag kommer svälja gråten och säga att "jofan, de är lugnt med mig, haha" och sen ursäkta mig för att gå på toaletten för att där inne krympa ihop till en liten hög och gråta tarmarna ur mig. Där inne kommer jag också stanna för att paniktorka bort sminket i ansiktet som rinner och kladdar. Sen kommer alla fråga vart jag har varit och när de ser mitt rödgråtna ansikte så vågar ingen säga mer. Mamma kommer titta förstående på mig och tårarna kommer komma igen. In på toa. Sminkprocedur. Ut igen. Medlidande. Allt detta medlidande. Det känns så jävla bra men så fruktansvärt hemskt. Camilla, jag går för din skull på festen. Och för din pappas skull. Han fyller ju år. Du är ju en sådan som får mig att torka tårarna och skratta istället. Minns när jag kom ner till dig då det var syskongräl. Du sa några tröstande ord och sen bjussade du på te. Sen satt vi där i ditt rum med tända ljus, varsin tekopp i handen och du berättade massa roliga saker som fick mig att skratta så jag fick ont i magen. Du betyder så jävla mycket för mig, vill jag säga dig.Suck. Är så himla trött men jag kan inte sova. Vet inte vad som gör ondast - att blunda och sova och gräta skallen av sig när man slår upp ögonen eftersom man vaknar och minns. Eller att inte sova alls, glömma ibland och när man kommer ihåg allt och minnena rinner över en sakta ett efter ett så kommer tårarna igen. Alltså verkligen förlåt om jag ger dig sämst samvete om du skulle läsa det här. Jag kan trösta dig med att det kommer kännas bättre efteråt för mig eftersom jag har fått skriva av känslorna som väller upp. Precis som det kändes bättre för dig efter du sa det. Kanske målar in dig i ett hörn nu, förlåt för det också. Men du vet innerst inne att jag inte vill det, jag vill bara skriva. Det är jobbigt detta, det kan väl vem som helst förstå. Fattar inte varför det är tvunget att göra så ont. Lite mildare hade det kunna kännas.Fyfan. Måste plugga idag.