Det är slut nu. Tårarna bara rinner och rinner. Underbara är slut. Jag har inte förstått än. Aldrig mer. De två orden "aldrig mer" är helt oförståeliga just nu i mitt huvud. Aldrig mer åka hem till familjen Piltan's, käka god mat, gå ner till Tobbes rum, se på en film tätt tätt ihop. Aldrig mer sova över. Liksom gå in på deras toalett, ta ut linserna och borsta tänderna... gå tillbaka och lägga sig bredvid Tobbe och mysa och prata. Aldrig mer Tobbe helt enkelt. Visst, vi kommer vara kompisar. Det tog slut så... hastigt.Onsdag: Kärleksfull i rösten.Torsdag: Lite less och trött.Fredag: Osäker på känslor.Lördag: ... slut.Jag är helt tom. Fattar inte hur min dag kommer funka just nu. Vill helst bara få smärtan bortschasad med tiden. Tiden ska gå snabbt. Tiden som sägs läka alla sår. Om man slår upp ordet kärlek i en ordbok så står ordet kärlkramp direkt under ordet kärlek. Kärlkramp är enligt ordboken en krampaktig smärta i bröstet i hjärttrakten. Vad är skillnaden mellan ordet kärlek och kärlkramp. Ingen. Nada. Zero.Alla minnen rinner över mig. Den där lördagen den 7 april då han bara kom in i min värld och gjorde allt rosa. Då vi samma dag såg varann på Ica Kvantum Bydalen och började snacka i telefonen allt mer och mer. Lördagen den 21 april då jag står och huttrar av nervositet. Tobbe är påväg till mig. Jag ser bussen bakom krönet och tänker "shit shit shit... nu kommer han!!" och han kliver ut, skriker "tjaaaa!!" och jag får världens kram med stort K! Smset efter den där lördagen. "Jag har smält alltså! Så fin, så snäll! Du har fastnat i mitt hjärta. Saknar dig redan." stod det och jag förstod att... nu var det nåt på gång. Hanna hade blivit riktigt jävla kär i den där Tobias Piltan som hon först råkade kalla för Jocke. Tiden har gått väldigt fort. När han for utomlands och jag var helt förstörd av saknad. När vi for upp tillsammans till Luleå... och verkligen hade asasaskul. Men mest minns jag förra veckan. Fredagen då jag var så lycklig. Då skulle jag ju hem till Tobbe och sova där. Torsdagen samma vecka då vi sågs på navet och stod tätt intill varann och väntade på bussen. Inte fan visste jag att det var en vecka kvar då. Åh herregud. Jag vill bara spola tillbaka hela faderullanrej till från början och uppleva detta igen.Allt påminner om honom. Stjärnorna uppe i taket vi legat och kollat på i mörkret minuterna innan han åkt hem. Låten "when you say nothing at all". Blommorna jag fick som födelsedagspresent från honom. Pappas ansiktsbodylotion som luktar ungefär som Jean Paul-parfymen. Tacos som vi käkat så många gånger. Täcket som har samma påslakan som den gången han sov här och fick låna mitt täcke.Idag slet jag bort bilderna jag satt upp på min dörr. Det var två bilder på Tobbe. Och en stor text där det stod "Finast!" på. Jag slet bort dem medan tårarna bara rann. Det sista jag såg av en bild... var hans frisyr. Det var den sista bit jag slet bort i hopp om att försöka glömma bättre.Förlåt att jag skriver ut det här. Jag orkar inte hålla det inom mig bara.Godnatt.